Homologisering - vad, hur, varför?

Alla distans- och sprinttävlingar på längdskidor som önskar FIS-status måste numer genomföras på homologiserade och certifierade tävlingsbanor. Vad innebär en homologisering, hur går en certifiering till och varför finns kravet?

Homologisering inom längdskidor har pågått sedan 80-talet, men kraven var då inte så strikta från Internationella Skidförbundet (FIS) och i Sverige började arbetet först för cirka 10 år sen. Sedan säsongen 2018-19 är det ett krav att en tävlingsbana har ett godkänt homologiseringscertifikat för att tävlingen ska få FIS-status, kunna läggas in i FIS-kalendern och kunna ge FIS-poäng.

Vad är homologisering?

Prefixet homo kommer från grekiskans homos som betyder lika. En homologisering innebär alltså en form av likriktning för tävlingar med FIS-status; att få banor som är likvärdiga inom vissa intervall, men inte identiska.

Likriktningen är reglerad i de internationella tävlingsreglerna där fysiska förutsättningar för banor och stadiums sätts, såsom totala stigningar, krav på backar av viss lutning och höjdskillnad, banbredder och distanser, men också att banorna bevarar traditionerna i längdskidåkning och dess olika tekniker samtidigt som banorna och anläggningen är anpassade till dagens moderna tävlingsformat och evenemang.

Varför homologisering?

Det handlar dels om rättvisa; en tävlande ska kunna tilldelas lika FIS-poäng för sin prestation i enlighet med längdskidåkningens tradition inom den tävlingsform och distans som körs oavsett var tävlingen genomförs i världen.

• Ett extremexempel är om det skulle vara en bana som bestod av en enda lång nedförsbacke från start till mål; då skulle den tävlandes förmåga i utförskörning testas och premieras förvisso, men det skulle inte alls spegla åkarens tekniska och fysiska förmåga att åka längdskidor uppför långa backar och att hålla fart i ondulerad (småkuperad) terräng, som är viktiga delar inom traditionell längdskidåkning.
  
  
• Ett annat exempel är om banorna är alldeles för smala i förhållande till den tävlingsform som genomförs så att det är omöjligt eller mycket svårt att passera andra åkare. Det leder till orättvisa tävlingar där slutresultatet kan bero på om man har tur att få fritt spelrum och inte efter vem som är starkast för dagen

Det handlar också om att säkerställa en viss standardnivå på FIS-tävlingarna och inte minst att hålla en hög säkerhetnivå

• En viktig aspekt under en homologiseringsprocess är att identifiera och förebygga risker så att tävlingar kan genomföras utan att äventyra åkarnas säkerhet.
  • Kan stolpar eller andra hinder i riskposition flyttas? Om inte, kan risken tas bort med madrassering och/eller säkerhetsnät (av rätt godkänd typ) framför?
    
    
  • Fungerar en viss nedförskurva i alla fören? Om inte, kan man utvidga kurvans radie eller dosering för att göra kurvan bättre?

Slutligen så handlar det om att anpassa banor och stadions till dagens moderna tävlingsformer och evenemang.

• Är stadion och banor lämpade för masstart och för sprint; ger de möjlighet till spännande, men rättvisa dueller?
  
  
• Finns det möjlighet till glidtestning och vallatestning i anslutning till banan? Finns det uppvärmningsslingor?
  
  
• Hur ser flödena ut på stadion och längs banorna för åkare, ledare, publik och media?
  
  
• Hur väl anpassad är banor och stadion för livesändningar; både vad gäller digitaltekniska förutsättningar, och förutsättningarna att framhäva längdskidsporten på bästa sätt med intressanta kamerapositioner som både framhäver åkarnas prestationer, tävlingens intensitet och vackra naturmiljöer?

Undantag från homologiseringskrav

Rullskidstävlingar har inga homologiseringskrav för att kunna genomföras med FIS-status. Rekommendationen för FIS-rullskidtävlingar är ändock att sträva efter samma tanke som för homologiserade längdskidbanor, men att vara i den nedre delen av det tillåtna intervallet för totala stigningen. Det vill säga, en total stigning närmare 28 höjdmeter per kilometer är att föredra än en total stigning nära 42 höjdmeter per kilometer för rullskidstävlingar. Om rullskidstävlingen genomförs på en bana som har en total stigning över 28 höjdmeter per kilometer så blir faktorn som används vid FIS-poängberäkningen lägre och mer gynnsam än om tävlingen genomförs på en flackare bana, den är dock alltid högre än för motsvarande tävlingsform på längdskidor.

Långdistanslopp över 30 km kan genomföras med FIS-status och tilldelning av FIS-poäng utan krav på homologiserade banor. Även här är dock faktorn högre vid poängberäkningen och mindre gynnsam än för FIS distans- och sprinttävlingar på skidor.

Men hur är det då med avslutningen på Tour de Ski med Final Climb och en del andra världcuplopp som vi ser på TV som uppenbarligen verkar genomföras på banor som är utanför homologiseringsreglementet? Om de kan vara utanför, så kan väl även vi vara utanför?

Detta argument är något som kommer upp då och då när en organisatör vill genomföra en tävling med FIS-status på en bana och anläggning som inte uppfyller kraven från regelboken. Jo, det stämmer att ibland tillåts undantag i världscupen i speciella tävlingar designade för främjande av längdskidsporten. Men dessa undantag är exklusiva för världscupnivå och högre nivå och måste alltid godkännas av den internationella tävlingsregelkommittén; detta kommer att vara förtydligat i nästa uppdatering av de internationella tävlingsreglerna.

- Så med andra ord, för tävlingar på lägre nivå än världscup så gäller alltid kravet på homologiserade och certifierade banor för att tävlingen ska kunna få FIS-status, läggas in i FIS-kalendern och få kunna tillämpa utdelning av FIS-poäng.

Men om det däremot på grund av yttre omständigheter sedan inte går att genomföra den planerade tävlingen på den tänkta certifierade banan, t ex på grund av stormfällda träd, snöförhållande eller oförutsedda förändringar i förutsättningar så kan tävlingsjuryn godkänna att tävlingen genomförs på en alternativ bana och behålla FIS-statusen och dela ut FIS-poäng även om banan som används inte är certifierad.

En organisatör har alltid möjligheten att genomföra en distans- eller sprinttävling utan FIS-status och därmed utan krav på homologisering och certifiering. Då kan självklart dock heller inga FIS-poäng delas ut för tävlingen och tävlingen kan inte läggas in i den internationella FIS-kalendern.

Filosofi

Filosofin i homologiseringsprocessen är att en bana bör bestå av:

• en tredjedel uppförsbackar med varierande stigning inkluderande några brantare partier
  
  
• en tredjedel ondulerad böljande terräng med mindre stigningar och utförslöpor
  
  
• en tredjedel varierande utförslöpor som kräver mångsidig teknik

Avseende banans förutsättningar är nedanstående de vanligaste problemen att lösa:

• Finns det tillräcklig terräng i närhet till stadion?
  • Det krävs minst en eller flera backar med total stigning på 25 höjdmeter
    
    
  • Backar som främjar diagonal teknik som har delar med 14-18% lutning
    
    
  • Bra klassisk sprintbana med en diagonalbacke >15 höjdmeter, gärna med ytterligare en backe >10 höjdmeter
    
    
  • Går det att få till tillräckligt breda spårbäddar?
    • För masstartslopp och sprint i klassisk stil krävs 6m bredd över hela banan
      
      
    • För masstartslopp och sprint i fristil krävs 6m bredd i nedförsbackar, 7,5m bredd i ondulerad terräng och 9m bredd i uppförsbackar

Hur går en homologiseringsprocess till?

Om ni som organisatör/förening/kommun är intresserad av att genomföra längdskidtävlingar med FIS-status och tror sig ha förutsättningarna för att uppfylla homologiseringskraven så ska Svenska Skidförbundet kontaktas.

I Svenska Skidförbundets ideella anläggnings- och homologiseringsgrupp finns ett antal certifierade homologiseringsinspektörer som har möjlighet att tillsammans med er värdera homologiseringspotentialen och föreslå åtgärder som eventuellt behövs. Det görs genom ett eller ofta flera platsbesök, datainsamling, digitalisering och karakterisering av banor. Säkerhetsaspekter, flöden och stadionlayout kontrolleras samtidigt.

Ett certifikatsförslag skickas till en regional koordinator (skidvärlden är uppdelade i ett antal större regioner) för godkännande. Efter godkännande utfärdar FIS certifikatet och publicerar det i dess homologiseringsregister Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. För registrering tar FIS ut en avgift för administration och certifikatsavgift. Även Svenska Skidförbundet tar ut en avgift och ersättning för det inspektionsjobb som utförs.

Ett certifikat är giltigt i 5 år med möjlighet till omhomologisering i ytterligare 5 år utan extra kostnad från FIS. Efter totalt 10 år behöver man göra en ny homologisering.

Sverigestatus homologisering

Vi har idag homologiserade banor på 20 anläggningar i Sverige. Under det senaste året har Järpen och Kiruna tillkommit, där Kiruna redan är inbokade för FIS-cuptävling under nästa säsong. Bergeforsen och Bollnäs ska också ha cuptävlingar i vinter och där är homologiseringsprocesserna i slutskedet. Flera andra anläggningar har också påbörjade processer.

Anläggnings- och homologiseringsgruppen har som strategimål för 2026 att alla skidtävlande ska ha en homologiserad bana inom en radie på 150 km, se karta för status idag.

Som kartan visar så är det en stor lucka kring Stockholmsområdet. Det finns många snösäkrade längdanläggningar i Stockholm, men de är motionsbetonade och saknar både kupering och stadions som uppfyller homologiseringskraven. Då Stockholm är vårt befolkningsrikaste område och det därför bör gå att träna och tävla med ambition att bli så bra som möjligt i dess närhet så har Svenska Skidförbundet ett relaterat strategimål för 2026: en snösäkrad längdanläggning i Stockholmsområdet som uppfyller homologiseringskraven.

Med en homologiseringsprocess medföljer krav som gör att det kanske inte längre går att genomföra samma nivå på tävlingar idag som man gjort för 15-20 år sen på sin anläggning.

Men krav kan också innebära möjligheter. I Örnsköldsvik inleddes en homologiseringsprocess 2020, men det konstaterades tidigt att nuvarande stadionposition vid Skyttis arena var för långt bort från storterrängen för att klara en homologisering. Samtidigt fanns det intresse för nyttjande av stadionytan för andra idrotter tidigt på våren samt ett intresse av att få till en skjutvall för skidskytte. Sammantaget har det lett till att ett nytt stadionområde inklusive skidskyttevall nu projekteras till fördel för all längd- och skidskytteverksamhet i området.

Intresserad av att arrangera tävlingar med FIS-status på er anläggning och behöver undersöka möjligheten till homologisering? Kontakta anläggningskonsulent Jonas Braam på telefon 0733-223222 eller mejl Jonas.Braam@skidor.com