Två drottningar, två upplägg, ett samarbete

SkiddrottningarnaStina Nilsson och Charlotte Kalla är lagkamrater i landslaget och har hittat vägen till ett givande samarbete där de kan dra nytta av varandras styrkor och erfarenheter.

I många år var Charlotte Kalla landslagets givna stjärna. Den som media, fans och sponsorer alltid frågade efter. När hon i våras kom tillbaka till landslaget efter två år med eget upplägg hade Stina Nilsson närmat sig samma status med stora steg. Vi har alltså två skiddrottningar i samma lag inom en individuell idrott. Ser de varandra som konkurrenter eller lagkamrater?

Stina Nilsson ser två stora höjdpunkter i sin hittills relativt korta landslagskarriär – sprintguldet från OS i Pyeongchang och OS-bronset i sprintstafett från Sotji 2014, som hon tog tillsammans med Ida Ingemarsdotter.
– OS-guldet är det största jag någonsin vunnit, men bronset var det största steget jag tagit i min karriär. Jag hade inte varit på pallen i världscupen innan dess och hade inga krav på mig. Att då vinna en OS-medalj var ett enda jättestort plus. Jag kände bara ren och skär glädje, skrattar 25-åringen från Malung.

Sedan blir hon allvarlig och fortsätter:
– Man driver hela tiden kroppen hårdare. Från att ha varit en ung och oerfaren åkare fyra år tidigare satte jag väldigt stor press på mig själv inför Pyeongchang. Jag hade haft ett ganska bråkigt träningsår. Fick jobba lite i underläge och ta mig uppåt. Givetvis betyder sprintguldet jättemycket, men det medförde samtidigt mer delade känslor än vad det oväntade bronset gjorde, som var hundra procent ren glädje. 

För Charlotte Kalla däremot står OS-guldet från Pyeongchang i skiathlon överst på listan av bra skidminnen.
– Det var en häftig känsla att vara i så bra form. Redan på den klassiska delen kände jag ”oj vad sakta det går”, som att jag gick på halvfart. Då gällde det att ha tålamod och vänta tills jag kunde rycka och därefter bara fokusera på min egen åkning, minns Kalla.

Olika uppladdningar
Precis som under försäsongen hade de båda guldmedaljörerna olika uppladdningar inför OS. Charlotte Kalla tränade på egen hand på hög höjd i Europa, medan Stina Nilsson deltog på landslagets läger i Japan på låg höjd, men i nästan samma tidszon som i Sydkorea där OS skulle avgöras. 

För ovanlighetens skull arrangerades det ingen världscuptävling helgen innan mästerskapet. 
– Jag hade ju inte tävlat på tre veckor när jag kom till OS, så det var svårt att veta var man stod formmässigt. Men jag hade gjort de förberedelser jag ville och hade en bra känsla i kroppen, berättar Charlotte Kalla.

Även Stina Nilsson hade en bra känsla efter sin OS-uppladdning.
– Alla träningspass i Japan kändes väldigt bra. Jag kände mig trygg i att ha gjort saker som var viktiga för mig. Jag visste vad jag själv behövde och lyssnade till det.

Gynnsamt samarbete
När det var dags för sprintstafett bildade Charlotte Kalla och Stina Nilsson ett svenskt dreamteam. Från att dittills ha förberett sig var och en för sig bestämde de sig nu för att göra gemensam sak.
– Det blev naturligt att vi började ladda tillsammans inför tävlingen. Jag är inte jätterutinerad på sprintstafett, medan Stina har stor erfarenhet, så jag passade på att bombardera henne med frågor om hur hon tänker och hur jag borde resonera i olika situationer, berättar Charlotte Kalla.

Stina Nilsson berättar att de fick till ett bra samarbete.
– Charlotte är en fantastiskt bra lagspelare och det var väldigt kul att vi fick chansen att köra som ett team på OS. Kvällen innan loppet gjorde vi en spellista tillsammans. Vi kallade den ”Stinis & CKs smashing hits”, berättar Stina med ett nöjt leende.

Charlotte Kalla fyller i:
– Det var en peppig spellista som skulle få oss i rätt stämning till finalen. När vi skulle värma upp innan tävlingen räknade vi till tre och satte på listan samtidigt i våra hörlurar.

Den gemensamma uppladdningen resulterade i en fantastisk insats av tjejerna, som tog hem OS-silver till Sverige.

VM i Seefeld
I vinter väntar ett nytt mästerskap – VM i den österrikiska alpbyn Seefeld. Trots att båda två nu har individuella OS-guld, vilket torde vara det största man kan få som skidåkare, är det fortfarande en drivkraft för både Charlotte Kalla och Stina Nilsson att göra bra ifrån sig igen.
– Mästerskap betyder jättemycket för min motivation och inspiration. Det passar mig väldigt bra att jobba mot ett tydligt datum då jag vill vara i riktigt bra slag, säger Kalla.

Nilsson är inne på samma sak.
– Ett mästerskap blir det där lilla extra som inte händer så ofta, bara vartannat eller vart fjärde år. Jag har mycket lättare att motivera mig till att försöka vara i absolut bästa form på ett mästerskap än till att göra bra resultat under hela världscupen.

Chansen att få se Kalla och Nilsson ta medalj i sprintstafett även på VM är dock väldigt liten.
– Tävlingsprogrammet på ett VM är mycket mer komprimerat än på ett OS och det är väldigt tufft att tävla i alla distanser. Därför brukar jag inte åka sprintstafett på VM, säger Kalla, som framförallt satsar på skiathlon, 10 kilometer, tremilen och stafetten.

För den som i första hand ser Stina Nilsson som en sprintåkare ger hon ett mer oväntat svar på frågan om vilka VM-lopp hon ser mest fram emot.
– Jag tycker att långa masstartlopp är roligare än sprint. Sprint kräver mycket fokus och det är ganska jobbigt i huvudet, medan man i en tremil går in i sin fart och bara åker på, förklarar Nilsson.

Tillsammans i landslaget
I våras började Charlotte Kalla träna med landslaget igen. Från att ha varit ensam på träningarna är hon nu en i gänget av fjorton åkare i A-laget och Team Bauhaus. Alla ska de dela på uppmärksamheten från tre tränare.
– Jag är ju van vid att kunna prata med ledarna spontant när jag vill. Nu är det jätteviktigt med tydlighet. Ledarna måste berätta förutsättningarna för mig och de andra tjejerna i laget och samtidigt måste vi tjejer vara tydliga med vad vi behöver hjälp med. Jag tycker att det fungerar bra, säger Kalla.

Frågan är om Charlotte Kalla och Stina Nilsson ser sig som konkurrenter eller lagkamrater när de nu tränar tillsammans i landslaget igen.
– Givetvis sneglar jag på både Charlotte och andra, man är ju tävlingsmänniska och har en instinkt att jämföra sig med alla runtomkring. Men jag vet att jag inte behöver vara bäst under sommaren utan kan gå ner i ett lugn som passar mig, säger Stina Nilsson.

Hon tycker att det är positivt att ha landslagskompisen tillbaka i laget.
– Vi tävlar mot varandra men är ändå inte så ofta konkurrenter eftersom vi har olika starka sidor. Jag ser och uppskattar istället den person som finns bakom den där superduktiga skidåkaren.

Charlotte Kalla håller med.
– Under träning är det ganska få pass med tävlingsmoment. De flesta består av distansträning där man kan lära av varandra genom att försöka härma tekniken. Men framförallt ger det jättemycket erfarenhetsutbyte att i samband med ett långpass resonera med Stina hur hon tänker i olika frågor.

På senare tid har de upptäckt att de kan dra nytta av varandras styrkor och erfarenheter i olika situationer.
– Charlotte och jag är jätteolika, men har samtidigt insett mer och mer att vi också är väldigt lika. Vi delar många känslor och upplevelser och jag kan fråga henne saker som jag kan brottas med i min träning eller privat. Charlotte ger mig många kloka råd i saker som hon redan landat i och jag kan ge råd till henne om saker som jag själv har landat i, avslutar Stina Nilsson.

Foto: Bildbyrån